Kommunalanställda i Skellefteå spelar arbetsgivaren ett spratt.

Kommunalanställda i Skellefteå spelar arbetsgivaren ett spratt.
(Med rätta)

Bakgrunden till den lilla roliga historia man kunde läsa om i aftonbladet idag är den att de kommunalanställdas arbetsgivare, Skellefteå kommun, beslutat sig för att peppa sina anställda genom att ge dom biljetter till en patetisk schlagercirkus som kallas Diggiloo. Kommunen köpte och delade ut sexton tusen biljetter. Kruxet var bara det att alla anställda inte alls hade någon lust att gå på showen och nu annonseras biljetterna ut på Blocket och i lokalpressen. Harriet Classon som är ordförande för personalnämnden i Skellefteå kommun har nu gråtit ut och beklagat sig i media över de anställdas fruktansvärda oförskämdhet. Aftonbladet drar också sitt strå till stacken när det gäller att framställa de anställda som otacksamma månglare på den svarta marknaden. Classon fortsätter bekymra sig och förklarar att hon inte tror att försäljningen beror på att de anställda vill dryga ut sin lön, som i enlighet med alla jobb som innebär ansvarstagande för människor och hårt fysiskt arbete, är skamligt låg.

De anställda gör naturligtvis rätt som säljer sina biljetter till högstbjudande, av flera anledningar. Utkomsten av försäljningen innebär visserligen inget större klirr i kassan men nog finns det andra hål att stoppa hundralappar i än att låta dom gå upp i rök i samband med ett värdelöst jippo. En av de anställda kommenterade sin försäljning med att ”varje artist (Lasse Holm, Pernilla Wahlgren, Amy Dimond mfl.) var ett argument för att inte gå”, vilket han eller hon naturligtvis har fullständigt rätt i, även om det är ett högst subjektivt ställningstagande.

Vill man kan man dessutom dra höga växlar på hela den här historien och relatera det hela till kapitalismens flexibilitet*. Förr i tiden var det ett vanligt knep från arbetsgivarens sida att ge arbetarna gåvor (julklappar, en liten trädgård o.s.v.) för att stävja och förhindra eventuella uppror och lönekrav. Strategin bygger på simpelt falskspel där man, under tiden arbetaren har fullt upp med att uppskatta arbetsgivarens givmildhet, sticker med den stora, riktiga vinsten. Som tur är har saker och ting gått framåt ändå, och inte minst inom den industriella sektorn har den fackliga kampen rönt ganska stora framgångar. Men då och då dyker det upp historier som den om de kommunalanställda i Skellefteå som får en att fundera på om det inte är samma manipulativa strategier nu som då. Skellefteå kommun m´kan möjligtvis haft en välvillig tanke, men att bjuda på Diggiloo är inte rätt sätt att ta hand om sina anställda. Ansvarstagande arbetsgivare (finns dom?) ska erbjuda rättvisa löner och stimulerande arbetsplatser, inte spendera skattepengar på poänglösa jippon där Krall Entertainments ägare är dom enda riktiga vinnarna!

---

*Kära grubblande Marxist som reagerar: Ja, även staten eller i det här fallet kommunen kan, likväl som ett privat företag, fungera som förtryckarapparat.

Demokrati eller pöbelvälde?

En grupp mer eller mindre intellektuella från den franska vänstern surfar på den oro som finns hos många fransmän just nu. Man gör det skickligt och lyckades förrigår [sic!] få ut en miljon människor på gatorna.
Fredrick Federley den 20:e mars 2006

Torg och gator har länge varit samlingsplatser och plattformar för de som inte har direkt tillgång till styrelserummen, kontoren eller maktens övriga boningar. Här kan medborgarna samlas för att uttrycka sitt missnöje, sin rädsla eller sitt vrede. Rätten att ”anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk” samt att ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats” är inskriven i grundlagen.

Men så har det förstås inte alltid varit, genom historien har flera länder bekämpat alla försök till folklig samling med sablar, gevär och stora mängder våld. De som samlats har varit kvinnor, fattiga eller arbetslösa men det har alla haft sin maktlöshet gemensamt. De har alla velat bli insläppta i politikens finrum och få sina rättigheter erkända och/eller demonstrerat mot en politik som andra har fört på deras vägnar. De har alla blivit fängslade, misshandlade, mördade och baktalade av sina motståndare. Vare sig de har varit suffragetter, fattiga indiska bönder eller franska studenter så har de blivit marginaliserade. Fattar de inte att politik inte bedrivs ifrån rännstenen? Den som har maktens öra behöver inte springa runt på gatan och skandera slagord utan kan nöja sig med att diskret stå bakom tronen och viska. Direktörer demonstrerar inte, de lyfter telefonen och får saker att hända.

Idag lever vi i en folkvald demokrati, polisen får bara slå de elakaste demonstranterna och skjuter inte för att döda. Massor av mysiga lagar skyddar oss och vår välfärd. Alla har någon slags rättigheter och det är ganska svårt att svälta ihjäl om man inte verkligen går in för det. Därmed skulle man kunna tycka att en välvillig överhet skulle kunna blicka ut över sitt rike och nöjt konstaterat att alla medborgare sliter i sitt anletes svett och gråter stora tårar av tacksamhet. Men ack nej ty människan är av en rastlös natur. Om inga problem finnes så skapar vi dem. Om det är lugnt på hemmaplan som blickar vi ut mot andra delar av världen och finner saker att anmärka på. Att ha pengar till mat, tillgång till tv och en liten slant över till ett par nya tofflor då och då räcker tydligen inte. Folk ger sig ändå ut och viftar med sina flaggor och skyltar. Ropar någonting om att de där raska ynglingarna i Amerikas Förenta Stater ska sluta civilisera de vilda orientalerna. Har man hört på maken! Ett par slag med klappträet skulle få dem att veta hut! Men tyvärr så har de flesta moderna demokratier avskaffat vissa av de maktmedel som tidigare användes för att hålla medborgarna i schack.

Allt är dock inte förlorat, för den yttrandefrihet som demonstranterna åberopar som skydd för sina handlingar kan användas emot dem. Att baktala och förvränga är nämligen fortfarande helt legitimt och blir så mycket lättare när man har sympatiserande kamrater inom diverse olika mediasektorer. Demonstrationer blir till upplopp, demokrati blir till pöbelvälde, ungdomar blir till terrorister, engagemang blir till godtrogenhet, en majoritet blir till en minoritet och övervåld blir till nödvärn. Demokrati handlar om att välja mellan varumärken. Se på era barn! Vem kan älska någon som döljer sitt ansikte bakom en palestinasjal? Nej, tacka vet jag maktens vita polishjälm, där har vi en anonymitet som vi kan uppskatta. En polis som rider in i folkmassan kan liknas vid en modern St Göran som slåss mot draken. Deras batonger slår för att skydda oss mot brottslingarnas gatstenar och moderata krav.

Ut på gatan och demonstrera säger du? Vill du ha det som i Sovjet?

Lögner, förbannade lögner och statistik

Ganska ofta får man höra att Sverige är företagsfientligt baserat på att det startas så få nya företag och inget av de stora svenska industrijättarna har grundats under de senaste 50 åren. Det är möjligt att detta förstås är helt rätt och riktigt, men det är ändå riskabelt att dra alltför långtgående slutsatser utifrån ett väldigt begränsat statistiskt underlag. Alla problem som näringslivet möter har inte sitt ursprung i statens agerande.

I Sverige startades det 41608 nya företag år 2004. Hur detta står sig internationellt sett vet jag faktiskt inte, det finns med all säkerhet länder som har både fler och färre nya företag. Men detta enda stycke statistik säger oss egentligen inte särskilt mycket. Hur många jobb ger alla dessa nystarter upphov till? Mycket svårt att sia om eftersom många företag har ägaren som enda anställd och han kan mycket väl sköta verksamheten helt eller delvis på sin egen fritid. Varför startas dessa företag? Det går inte heller att besvara entydigt, det kan finnas både positiva drivkrafter och negativa. Företaget kan grundas på en god idé eller på grund av en önskan efter självständighet och frihet. Men de kan också startas på grund av att inga andra arbeten eller möjligheter finns tillgängliga eller för att hantera en i grunden förlustbringande hobbyverksamhet. Den aktuella statistiken säger heller ingenting om hur många av företagen som går i konkurs inom ett år eller mer, hur många som ångrar sitt beslut eller vilka villkor som företagen existerar under. Eller hur många fler som under andra omständigheter även de skulle kunna tänka sig att starta egna företag.

Sverige har trots sin litenhet välsignats med ett flertal riktigt stora och framgångsrika företag inom olika områden och det ska vi förstås vara tacksamma för. Men de allra flesta av dessa grundades för åtskilliga år sedan och man kan med all rätt fråga sig varför vi ser så få nya företag nå samma framgångar. Här kan den som så önskar börja prata om jantelagar, högt skattetryck, låga företagarlöner, hur Sverige hatar rika människor eller någon annan valfri konspirationsteori. Men det är föga troligt att situationen har uppkommit enkom på grund av den svenska staten eller någon svensk mentalitet.

Många av det idag välkända svenska företagen är skapade av enstaka snillen eller kring någon unik produkt eller innovation. Finns inga sådana kreativa hjärnor längre innanför Sveriges gränser? Med största sannolikhet, skillnaden ligger kanske snarare i att de inte längre startar några egna företag i samma utsträckning utan att de är anställda inom de redan existerande eller att resultatet av deras forskning inte längre tillfaller dem själva. En annan orsak är att stora, tunga företagskolosser utnyttjar sitt överlägsna kapital för att köpa upp små innovatörer och lägga dessa till sin portfolio. Det är ingen slump att vi har fått bevittna ett ökande antal företagssammanslagningar och koncentrationer under de senaste åren.

Slutligen, även om många kan enas om att det är bra att underlätta för företagande så är det lättare sagt än gjort. Det finns väldigt många motstridiga särintressen inom det privata näringslivet och en åtgärd som gynnar en part kan mycket väl missgynna någon annan. Stora företag har andra behov än små och den ena branschen är inte den andra lik. Dessutom finns det ett större samhälle att ta hänsyn till när eventuella åtgärder ska finansieras. Världen är inte enkel, det märker man bara genom att skrapa lite på ytan, så låt oss heller inte låtsas att den är det.

Bröd och underhållning!

Nåja, bröd och skådespel ska det nog vara, men skådespel är en form av underhållning…
Som tur är har vi kommit långt i utvecklingen sedan de orden uttalades av kejsaren i det mäktiga Romarriket, eller? Nu finns det de som tycker att utveckling är av ondo och anser att vi bör upprätthålla föråldrade sätt att hantera just underhållning. Jag menar förstås musikbranschen, som förgäves försöker stoppa den utveckling som skett med piratkopiering över Internet.

De kan inte vänta på att problemet kommer att försvinna av sig självt. Deras tappra försök att rädda deras upphovsrättsmaterial, i form av lagar biter bevisligen inte på de som stjäl materialet. För visst är det stöld? Om någon knycker en ide till hur man tillverkar en bilmotor på ett bättre sätt, håller nog de flesta med om att det är stöld. Kruxet med just musikstöld är att musik är till för att underhålla människor. I stort sett hela den jordiska befolkningen kan lyssna, spela eller sjunga låtar de tycker om (mer eller mindre bra). Det måste väl också vara meningen med musiken, att sprida det budskap som finns i låtens texter eller toner. Att dela med sig av de. Det borde det åtminstone vara om man som artist, låtskrivare eller liknande väljer att spela in musik, att sprida sin musik. Det finns de som vill ta betalt för detta och de som väljer att inte göra det (av ett eller annat själ)

Här uppstår också problemet. Ett skivbolag som äger rätten till en viss låt vill inte att någon annan stjäl just den, eftersom de tjänar sitt levebröd på den. Samtidigt finns musiken där hela tiden, i människors huvud. För så fort vi hört en låt kan ingen annan ta den ifrån oss. Vi kanske gillar en låt extra mycket och sitter framför radion eller tv:n för att få höra den spelas och väcka just den där känslan som låten förmedlar. De som inte orkar sitta och vänta på att få höra låten gratis kanske då istället väljer att ladda ned den från Internet till sin dator. Men då är det stöld. Gränsen kan tyckas hårfin och därför kan jag förstå att folk blir upprörda över att det är OK i ena stunden, men i den andra inte.

Det är klart att alla vill ha en belöning om man gjort något bra. Speciellt om man har som enda försörjning att glädja andra genom sin musik. Att det finns de som anser att all nedladdning från Internet bör stoppas, bör tänka om. Tåget har redan satts i rullning och eftersom människor är lata av sin natur och vill göra saker enkelt är det idioti att tro att människor slutar ladda ned musik, nu när tekniken tillåter det. Jag vill inte tro att människor i väst inte har råd att köpa skivor och därför väljer att ladda ned låtar istället. Priset på musik ökar för att musikerna vill ha lika mycket betalt, fast de får sålt mindre exemplar. Vi får inte glömma att musik är producerade av företag med kommersiella intressen.
Precis som med annan teknik är nedladdning en förbättring för oss som människor, teknik är ju i mångt och mycket något som ska förenkla människors vardagssituation.

Det jag vill få sagt är att musikbranschen borde ta sig en rejäl funderare. Vill de tjäna pengar, får de komma med förslag till hur man löser konflikten. Försöka finna en lösning som alla parter i denna härva blir nöjda med. Låt skivbolagen tillmötesgå utvecklingen. För tänk om vi fortfarande hade varit kvar i samma utvecklingsfas som på romartiden? Men det kanske Thomas Bodström och skivbolagen hade tyckt om…?

Välkomna till Guantanamo

"Remember, these are – the ones in Guantánamo Bay are killers. They don’t share the same values we share."
President Bush, 20 mars 2002

Guantanamo är en liten bit av Americana placerat i den fientliga miljö som Kuba utgör. Komplett med en egen McDonaldsrestaurang och ungefär 500 fångar av 35 olika nationaliteter. Guantanamo har en lång historia som amerikansk flottbas och formellt hyrs marken av Kuba sedan 1903. Ett hyresavtal som numera upprätthålls enbart ifrån amerikanskt håll trots den generösa hyresavgiften på $4085 om året. Även om platsen verkar nog så verklig så existerar den och de tillfångatagna i ett juridiskt vakuum. Eller rättare sagt; det är vad den amerikanska regeringen vill att vi ska tro.

Formellt ligger Guantanamo-basen på Kuba och alltså inte på amerikansk mark, dessutom är de fångar som hålls där inte krigsfångar utan ”olagliga stridande”, en spännande term som har sitt ursprung i Washington. Till skillnad ifrån vanliga hederliga soldater är dessa personer förhärdade terrorister och mördare som utgör ett sådant stort hot mot världens mäktigaste nation att de kan hållas fängslade på obestämd tid och utan garanti om att någonsin få en rättslig prövning. Däremot kan de få ett Happy Meal om de visar sig vara villiga att samarbeta med sina fångvaktare. Om de även får behålla den medföljande leksaken är dock oklart.

Dessa ondskefulla individer är så råbarkade och hårdhudade att deras amerikanska förhörsledare har känt sig tvungna att tillämpa mer kreativa metoder för att få dem att tala. Deras hat mot allt amerikanskt är så stort att få kan tänka sig att tala ens i utbyte mot den bästa tänkbara snabbmat. Därför är det alltså motiverat med olika former av tortyr och förnedring, specialanpassade för de muslimska fångarna. Den omfattande sekretessen medför att det är svårt för utomstående att få veta vad som fångarnas bekännelser har lett fram till och kvalitén på deras information. Flera av dem har överlämnats, mot betalning, av USA:s solida pakistanska allierade och många är också kopplade till olika misstänkta muslimska välgörenhetsorganisationer. Men de som inte återfanns på slagfältet eller i talibanernas träningsläger skulle säkert ändå ha hittat dit så småningom. Dessutom finns det få som är så fruktansvärda som muslimska byråkrater.

Det finns dock vissa uppmuntrande tecken på att de amerikanska förhörsmetoderna är på väg att knäcka även dessa förhärdade mörkermän. Tydligen har andelen hungerstrejkande och antalet självmordsförsök ökat , vilket får ses som en positiv utveckling.

Ett antal fångar har efter åtskilliga år av förhör visat sig vara oskyldiga, eller så oskyldiga som nu muslimska män kan vara. I Washington spekuleras det friskt om det inte kan vara så att de medvetet har ljuget om att de var talibaner i hopp om att så småningom hamna i USA och där få njuta av den välkända och världsunika amerikanska friheten. Men eftersom man inte kan tolerera lögnare som amerikanska medborgare så har de omedelbart skickats tillbaka till sina hemländer. Till mångas förvåning visade sig att de hade oroliga familjer som väntade på dem. En allmänt accepterad åsikt var annars att muslimska män är encelliga organismer som förökar sig genom märkliga gutturala läten och ivrigt åkallande av Allah.

Guantanamo, beviset på att koncentrationsläger aldrig kommer att bli omoderna.

Behövs verkligen kollektivavtal eller ska vi ersätta det med lagstiftning?

Frågan är vilken lagstiftning som skulle vara bättre systemet med kollektivavtal som finns i dagsläget? Kollektivavtalet är ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisationen eller arbetsgivare och arbetstagarorganisationen om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållanden i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det står nedskrivet i medbestämmandelagen (MBL, 1976:580) och är alltså kopplad direkt till arbetslagstiftningen.

Avtalen har vuxit fram genom samarbete mellan den svenska arbetsmarknadens parter. Det som är framträdande för regleringen är att endast grundläggande regler i lagarna är tvingande, skillnader i kollektivavtal är alltså tillåtna. Det krävs att avtalen godkänns av en central arbetstagarorganisation. Det huvudsakliga syftet med kollektivavtal är avtalen om löner och andra anställningsförhållanden för de anställda. Tvister om tolkning och tillämpning av kollektivavtal avgörs genom fackliga förhandlingar eller i yttersta fall av Arbetsdomstolen. Därför kan man göra kopplingen till att kollektivavtal fungerar som en lagtext.

Kollektivavtal utgör således en mellanform mellan lagar och vanliga avtal. Utifrån dessa avtal formas arbetsvillkoren i Sverige, även för de som inte är fackligt anslutna.

De svenska arbetstagarna kämpade för ca 100 år sedan i hopp om bättre villkor. De led ett starkt motstånd från arbetsgivarna och samhällets politiska aktörer. Idag har fackföreningarna en stark och dominerande roll i det svenska arbetslivet. De har varit med om att forma den svenska modellen, med Saltsjöbadsavtalet etc. Att de har fått en sådan maktställning beror ju mycket på den nära kopplingen mellan de samanslutna fackförbundens centrala organisation Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) i och med arbetarrörelsen.

Det finns naturligtvis de som motsäger sig den långa tradition av kollektivavtal som Sverige har. De menar att de kommande problem som arbetsmarkanden står inför skulle tacklas på ett bättre sätt genom lagstiftningar.

I många av våra grannländer inom Europeiska Unionen (EU) är lagstiftning det verktyg som används vid konflikter. I många länder har det varit vanligt med direkt fackföreningsfientlig lagstiftning vilket bl.a. framgår av de åtgärder enligt nyliberal förtecken som vidtogs av Thatcher-regeringen i Storbritannien. Problemen som då skapades finns kvar än idag. Där finns en mer långtgående tradition av decentraliserade löneförhandlingar, där arbetstagaren ensam tillsammans med arbetsgivaren sätter lönen.

Det talas om att den svenska arbetsmarknaden står inför så svårtacklade problem att de inte går att lösa med kollektivavtal och att alltså lagstiftning skulle vara ett botemedel på detta. Det absolut största problemet som fackföreningarna runt om i landet står inför i dagsläget är att arbetstagare inte längre väljer att ansluta sig. För att kollektivavtalet ska fungera som det är tänkt, krävs det att arbetarna ställer sig bakom. Detta betyder att det saknas täckningsgrad och arbetsgivarna i stället följer andra normer. Lönesättningen behöver då inte sättas enligt svenska mått, arbetare kan underbjuda sin lön och ett ”race against the bottom” påbörjas med underbjudande efter underbjudande av lönerna. Det leder också till försämrade anställningsvillkor såsom arbetstider och arbetsmiljö då regler om detta inte behöver efterföljas.

Om de svenska arbetstagarna anser att de inte behöver fackföreningarna, finns det snart ingen som backar upp bakom konflikter. Enligt min mening är det upp till var och en att se till att den svenska modellen, med kollektivavtal, är värt att kämpa för. Det gjorde vore förfädrar med både nävar och ord. För mig är det självklart att gå med i fackföreningen annars riskerar jag stå där ensam den dagen då arbetsgivaren ”bara måste sänka min lön, eftersom någon annan gladeligen tar mitt jobb”. Att lagstiftning skulle vara bättre? Jag ser hur arbetarna i de länder med lagstiftning, sliter ut sig för brödfödan med flera jobb och inte har någon aning om deras rättigheter, då det inte finns något fackförbund kvar som kan förmedla dessa. Min slutsats: Gå med i facket!

En bättre tillvaro för Sveriges arbetare efter höstens val?

Inför valet i höst har Sverige fått ett nytt politiskt parti att rösta på. Partiets ordförande har vid en rad tillfällen sagt att ”Socialdemokraterna är vår tids bidragsparti, vilket gör det möjligt för oss att bli det nya arbetarpartiet”. Partiet heter Moderaterna och partiledaren Fredrik Reinfeldt.På vilket sätt är då detta parti bättre för arbetarna än Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, (numera kallat Socialdemokraterna)? För att besvara detta har jag läst deras idéer och åsikter om hur de vill att arbetsmarkanden ska se ut.

Att partiet är emot bidrag framgår tydligt i deras kampanj. Moderaterna vill att de människor som förlorar jobbet ska komma ut i arbetslivet igen så fort som möjligt eftersom det är ett slöseri med samhällets resurser att ha en bidragsberoende befolkning. Enligt moderaterna är den viktigaste orsaken bakom arbetslösheten att de ekonomiska drivkrafterna för att arbeta inte är tillräckligt starka, framförallt i de grupper där arbetskraftspotentialen finns. Lösningen på detta är att gradvis trappa ned arbetslöshetsersättningen eftersom ersättningsnivån och tiden har betydelse i jobbsökarprocessen. Ju mindre pengar en arbetslös person har ju större ska alltså strävan att få ett nytt jobb vara. I min värld vill människor jobba, att sparka på dem som redan ligger ned, genom att ge de mindre och mindre kapital att röra sig med är oresonligt. Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt vill byta jobb med en arbetssökande, att söka jobb är nämligen ett heltidsjobb med få ljusglimtar som jag tror att förevarande inte känner till vidden av.

Partiet anser också att det är upp till var och en att forma sin egen tillvaro och förbättra sin livssituation efter egen förmåga. De anser att arbetsförmedlingarna idag inte lyckas med bedriften att sammanföra de arbetssökande med de vakanser som finns i den omfattning som skulle behövas. Moderaterna vill att Arbetsmarknadsverket (AMV) måste få en ökat självständighet för att de har enklare att bedöma hur resurserna ska fördelas mellan förmedlingsverksamhet, åtgärder och anställningsstöd. Kan man se de som att arbetsförmedlingarna har spelat ut sin roll och att arbetssökare själva ska försöka hitta jobb, efter egen förmåga?

Ett förslag som har framlagts av partiet gäller hemnära tjänster, skulle skapa många nya arbetstillfällen – för kvinnor. Det skulle öppna upp ett kvinnligt företagande inom vård och omsorg. Kvinnor ska alltså bygga egna företag för städning och vård av andra, som har råd med pigor. Kanske är det dolda budskapet att det är män som kommer köpa dessa tjänster? Min mormor har jobbat som städare i hela sitt liv, de kroppsliga skador detta har medfört är inget jag vill gå vidare in på. Kanske är detta syftet? Att slita ut kvinnorna så att nästa generation kvinnor får fler arbetstillfällen, när det gäller att vårda och ta hand om dessa? Jag kanske är blåögd, men jag ser ingen samhällsnytta i att förtrycka kvinnor tillbaka till 1800-talet!

Moderaterna har inget intresse av att ändra i arbetsrätten och lönebildningen och ställer sig bakom den svenska traditionen att sköta detta. Däremot vill de sätta upp spelregler för avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Vad dessa spelregler går ut på, nämns det inget om. Men det är alltså något i den svenska traditionen som bör ändras?

Partiet ser också de kommande problem som arbetsmarknaden står inför, bl.a. rekryteringsproblem för offentlig sektor, som bör lösas av kommuner och landsting. Det som utelämnas i resonemanget är på vilket sätt. Att offentlig sektor hyr in eller säljer ut till privata företag och organ bör nog inte ses som en omöjlig tanke. Hur det då blir med kvaliteten i exempelvis vården låter jag vara osagt.

Andra problem som konkurrens i skyddade sektorer från andra EU-medlemsländer och att allt fler företag väljer att flytta sin verksamhet utomlands, är dock något som måste lösas av företag, fack och anställda på ett konstruktivt sätt. Moderaterna har alltså inget ansvar i frågan De anser säkerligen att, om den svenska modellen ska vara kvar, så får arbetsmarkandens parter lösa detta problem själva.

Blir framtiden bättre för arbetstagarna i Sverige vid ett makt skifte? Har Moderaterna rätten att kalla sig för det nya arbetarpartiet? Avgör själv.

Ett skamligt förslag

Det var med besvikelse och irritation jag igår, under en paus i läsningen om globaliseringens effekter, gick in på DN:s webbplats och fann att regeringens och samarbetspartiernas budgetförhandlingar var klara. Besvikelse bestod inte i det faktum att förhandlingarna gått ovanligt snabbt och smärtfritt, utan grundade sig i förslaget om en skamligt låg höjning av studiemedlen. 300 kronor, där dessutom 200 kronor består av höjning av studielånet, räcker helt enkelt inte.

Att studiemedlen släpar efter och inte på något sätt är inflationsanpassade visade nyligen Aftonbladet genom ett lysande, om än något otydligt exempel. Låt mig förtydliga det ytterliggare: År 1995 kunde studenter, genom bidrag och lån, varje studiemånad inkassera lite drygt 6200 kronor. Idag är summan något högre, 6900 kronor. På tio år har det alltså skett en ökning på ungefär 10 procent. En genomsnittlig hyra för en etta låg 1995 på drygt 2300 kronor, idag kostar samma etta drygt 3000 kronor, med andra ord har hyreskostnaden för en etta ökat med 28 procent. Siffrorna talar för sig själva men för att göra exemplet till än mer bekymrande läsning kan tilläggas att kostnaden för busskorten i Stockholm ökat med hela 69 procent! Vill man sedan ge ytterliggare en dimension till irritationen kan man konstatera att riksdagsledamöterna sedan 1995 haft en positiv löneutveckling på ungefär 75 procent. Aftonbladet fortsätter sedan med att konstatera att studenter, enligt Skatteverkets beräkning, lever under existensminimum[1].

Problemen med att just studenter lever under svåra ekonomiska omständigheter är uppenbara. För det första innebär en trängd ekonomisk situation en ökad stress. Sveriges förenade studentkårer (SFS) lät förra året ta fram en rapport om studenters hälsa, och resultaten var nedslående. Den fysiska hälsan var det visserligen inget fel på, men den psykiska hälsan vacklar och rapporten visade att studenter är en av de grupper vars hälsotillstånd drastiskt har förändrats till det sämre. Den stress som betyg och poängjakt innebär förstärks onekligen ytterliggare av oron att inte få ekonomin att gå ihop. Detta främjar knappast Högskolans mål om livslångt lärande. För det andra motverkar en svår ekonomisk situation en breddad social rekrytering till högskolor och universitet. Utbildning blir på så sätt än mer av en klassfråga och studenter med ekonomisk hjälp hemifrån privilegieras. Den grupp studenter utan möjlighet till bidrag från föräldrar kan dryga ut sin månatliga inkomst genom extraarbete. Extraarbete är i sig inget problem, men det får aldrig bli ett tvång att arbeta för att man som student ska ha möjlighet att leva under drägliga förhållanden och klara av extraordinära utgifter såsom tandläkarbesök och inköp av glasögon.

Det budgetförslag som nu ligger kommer inte på något sätt avhjälpa de problem som nämnts. I praktiken kommer 300 kronor extra i månaden betyda mycket lite, och i och med att höjningen innefattar 200 kronor studielån blir den privatekonomiska effekten för studenten på lång sikt mer negativ än positiv.

Finansminister Per Nuder pekade för DN ut fem områden som prioriterats i budgeten. Ett av dom var satsningen på unga. 1000 plusjobb och några hundralappar mer i plånboken är inte en satsning, det är en tunn tröst för unga arbetslösa och en rejäl örfil i ansiktet på dom som valt att studera. Regeringen måste tänka om, tänka rätt och tänka långsiktigt och studenterna, med SFS i spetsen måste visa att skambud aldrig kommer accepteras.

[1] Existensminimum är 4204 kronor efter att bostadskostnaderna är betalda.

Apoteksmonopolets vara eller icke-vara

Det svenska apoteksmonopolet är hotat av en dom ifrån förra året i EG-domstolen. Eller så kan man tolka domen som en seger för det system som vi idag har. Exakt vad domstolens beslut innebär rent konkret, råder det lite delade meningar om. Men det är inte första gången som ett kryptiskt EU-beslut hyllas som en seger av de mest vitt skilda delarna av det politiska spektret. Under alla omständigheter så kan nog monopolet i sin nuvarande form anses vara lite svajigt. För som KDU:s ordförande Ella Bohlin så vist påpekar så är det bara Nordkorea och Kina som delar samma ”ofrihetsöde” som Sverige. Men vad skulle ett den fria marknaden kunna erbjuda oss läkemedelskunder som inte dagens monopol klarar av?
Undersökningar ifrån övriga nordiska länder visar att tillgängligheten till försäljningsställen visserligen ökar, men främst på de ställen där det redan finns en relativt god täckningsgrad. Det sker alltså relativt få nyetableringar på mindre orter och i glesbygden. Men även personer på dessa platser har rätt till både sjukvård och läkemedel. Det är alltså mycket möjligt att det blir staten och kommunerna som själva får förse de platser som inte marknaden intresserar sig för med livsviktiga läkemedel.
Sedan får vi inte glömma att Apotekets personal till stor del är utbildade farmacevter och att även en ren marknadslösning bör ställa samma krav på personal som ska hantera läkemedel, vilket ytterligare kommer att minska tillgängligheten.
Att låta ekonomiska intressenter ges in i leken medför risker eftersom ökad försäljning leder till ökade vinster. Men befolkningen och samhället som helhet gynnas knappast av att knapra mer piller. Om det finns ytterligare ekonomiska incitament för att uppmuntra folk att öka sin medicinering så kommer även trycket på läkarna att öka både ifrån läkemedelsbolag och aktörer på en fri Apoteksmarknad. Läkarna kommer att hamna i kläm mellan två grupper som båda kan göra stora vinster på att fler recept skrivs ut och på att fler problem medicineras, oavsett om detta är den bästa lösningen eller ens nödvändigt. Detta kan mycket väl uppväga eventuella prissänkningar på läkemedel. Att fler jämförelser görs med priserna i andra europeiska länder kan lika gärna medföra priserna stiger i vissa länder som att de sjunker i andra och få organisationer kommer i alla fall att ha sådan påverkanskraft på inköpspriset som ett statligt monopol med väldigt stora inköpsvolymer.
Med allt detta sagt så är det ändå så att Apoteket i sin nuvarande form sysslar med mer än bara distribution och försäljning av receptbelagda läkemedel. Receptfria varor står för en väldigt stor del av intäkterna och dessa skulle antagligen precis lika gärna kunna säljas i en helt vanlig affär. Så fram för ett slimmat Apotek som ägnar sig åt det som är dess grundfunktion nämligen hanteringen av receptbelagda läkemedel och överlåt övrig försäljning åt handelssektorn.

Feministiskt självförsvar - Våldsromantik eller genuskamp?

”- Jag har väl knappast gjort mig känd som en pacifist, men jag måste säga att det är fullständigt sanslöst att lära eleverna karate. Sparkar på halsen kan vara direkt livsfarligt. Det här är bara flum, flum, flum..” Så uttrycker sig folkpartisten Jan Björklund i fråga om att införa feministiskt självförsvar i skolan. Problemet är varken Björklunds löjeväckande retorik eller hans uppenbara brister i språkbruk. Nej, problemet ligger i missuppfattningen att feministiskt självförsvar är en kampsport där våldet står i fokus. Missuppfattningen stannar tyvärr inte i de folkpartisternas förvirrade tankevärld utan den kritiska diskussionen om feministiskt självförsvar verkar överhuvudtaget nästan uteslutande koncentrera sig på våldsfrågan. Röster, inte minst inom media, manar till besinning och menar att våld inte löser några problem, och kritiken är delvis befogad men låt oss, för en stund, diskutera något annat.

Man räknar med att det begås en våldtäkt var femtonde minut i Sverige. Var femtonde minut. Som inte situationen vore svår nog så nås vi ofta av rapporter om löneskillnader mellan män och kvinnor, och i klassrummen upptar pojkar betydligt mycket mer taltid än flickorna. Det existerar, trots medvetna missförstånd eller förnekelse, en strukturell könsproblematik i samhället. Även om lösningen på problemen inte stavas Feministiskt självförsvar så har forumet som sådant en viktig funktion att fylla.

Att låta unga tjejer leva ut och ta plats är ett viktigt steg på vägen, där det ytterst handlar om upprättande av självförtroende och mod att bryta könsmönster som i längden är skadliga, inte bara för kvinnor utan för hela samhället.

Skeptikernas argument om att våld inte löser några problem förtjänar, trots ovanstående klargörande, att bemötas. I sak håller argumentet men det tål knappast en närmare granskning. Att bota symptom istället för sjukdom är något ständigt förekommande. I vårt samhälle utrotar vi inte fattigdomen, vi jämnar ut den med ett generellt välfärdssystem. I vårt samhälle förbjuder vi inte alkohol och tobak, vi gör istället skadliga produkter svårtillgängliga och dyra. Naturligtvis anser jag att det vore önskvärt om vi slapp betala ut socialbidrag och att vi slapp hålla människor så långt borta som möjligt från skadliga produkter. På samma sätt önskar jag att kvinnor slapp vara rädda på vägen hem från krogen och de slapp gå kurser i feministiskt självförsvar för att känna sig tryggare och för att bygga upp ett självförtroende stort nog att ta för sig i klassrummet och i samhällslivet i övrigt. Men vi slipper, tack och lov, inte undan det gemensamma ansvaret för att lösa de problem som de strukturer vi skapat ställer till med. Att lära unga tjejer slå tillbaka och försvara sig löser i sig inte den generella könsproblematiken men om den oerhörda kränkning som exempelvis en våldtäkt innebär, kan avstyras bör alla till buds stående medel och initiativ i den riktningen vara accepterade och respekterade.

Som blivande lärare ser jag en stor fördel i att alla elever, oavsett kön, får utrymme att berika klassrummets diskussioner med sina åsikter och tankar. När Ung Vänster och andra organisationer åker runt på skolor och håller kurser i feministiskt självförsvar kan jag, oavsett om det gäller förhindrandet av ännu en våldtäkt, kvinnomisshandel eller kamp mot det ojämnlika förhållandet på arbetsmarknaden eller i skolorna, bara applådera deras engagemang och vilja att försöka dämpa könsmaktsordningens skadeverkningar.